Jag -som så många andra- har bytt till wordpress. Finns fler funktioner där än här på bloggproffs. Dessvärre miste jag mitt bloggnamn men det får gå ändå. Ändra gärna i er bloggroll så ni kommer rätt hädanefter.
min älskade, fantastiska, vackra bror. Deras son fyllde ett år för några veckor sen och jag fick veta igår att de väntar sitt andra barn. I februari kommer förhoppningsvis en liten bror eller syster till min brorson. Tack o lov för säkerhetszonen! Jag längtar verkligen redan efter att få se vad det är för en liten krabat som kommer ut. Jag är odelat glad och förväntansfull för deras, och min egen skull. Med detta sagt, kan jag också erkänna att jag hade ett litet sammanbrott när jag fick veta det. Jag hälsade på honom på jobbet och vi satt och pratade om ditt och datt. Min bror är 8 år äldre än mig men vi har alltid stått varandra mycket nära. Min mor, min syster, min bror och jag är ett riktigt sammansvetsat litet gäng. Det finns inga hemligheter mellan oss och vi är alltid överst på listan av människor vi ringer när något händer som är värt att berätta. Jag älskar min familj gränslöst. Min bror har varit singel större delen av sitt liv. Korta förhållande av och till. Vid 38 års ålder möter han sitt livs kärlek. Han som alla andra hade en bild av hur den kvinnan skulle se ut och hur hon skulle vara, men det visade sig att min svägerska var allt annat än det han hade tänkt sig. Men underbar är hon. Färgsprakande, karismatisk och en mycket stark kvinna. Jag gillar deras berättelse och berättar den så fort jag får tillfälle. De beslutade ganska omgående att de ville bilda familj och de har nu en son, hus och ett planerat bröllop i september. Han –och hon förstås- förtjänar all lycka som kommer deras väg. Min svägerska är lika gammal som jag och hade gärna väntat ett år eller två för att försöka få ett barn till, men min bror som är så barnkär och trots allt lite äldre än henne ville gärna försöka redan nu. Det är storyn, och nu är nummer två på väg. Det konstiga är att jag under dagen lekt med tanken på att de snart ska ha en till. Inte för att jag hade en magkänsla, snarare tvärtom. Jag hade kommit fram till att eftersom min brorson bara är ett år och min svägerska ganska nyligen påbörjat en fortbildning, tänkte jag snarare: ”Det dröjer nog.” Ingen värdering, bara flyktiga tankar. Vi satt alltså där och pratade och han tittade på mig med ett lite plågat uttryck och säger: ”jag har något att berätta”. Jag visste meddetsamma och hann säga det innan han gjorde det. Han letade febrilt i mitt ansikte efter tecken på hur jag kände, och förutom chocken blev jag initialt bara glad. Jag kramade om honom förstås och sa grattis. Men sen kom känslorna. Jag fick bita mig i tungan och koncentrera mig på något helt annat för att inte börja gråta. Jag kände mig som en så eländig syster som ville gråta när jag precis fått höra det glada budskapet. Jag bad honom berätta och han berättade om diskussionerna de haft innan. Om hur hon trodde de var gravida för hennes mens var sen, men att min bror inte ville testa riktigt än för att de inte skulle bli besvikna. Om hur de hade testat i alla fall och det visade ett svagt plus. Om hur hela denna resa tog ca 2 månader… Då ville jag bara skrika. Orättvisan känns särskilt orättvis ibland. Jag försökte få fram hur glad jag var för deras skull och att jag förstår att det var jobbigt för honom att berätta för mig. Han sa att han tänkt mycket på hur och när han skulle säga det. Jag sa att det inte finns något bra eller dåligt tillfälle. Det känns, fick jag erkänna, men att han inte fick misstolka tårarna som letade sig ner för mina kinder. Han kramade mig och vi behövde inte säga mer, någon av oss.
Detta möte var början på ett avslappnande shoppingrunda som jag tänkte unna mig denna härliga fredag. Efter detta vände jag istället kosan hemåt. Jag var på väg att hämta Bruno på hunddagiset när jag helt otippat springer på min svägerska också. Min första reaktion var att halvt desperat skrika ut GRATTIS, eftersom jag visste att det hade varit ångestladdat att berätta för mig. Jag ville så gärna att hon skulle känna sig bekväm med att se mig. Men känslorna var för nära ytan. Den lilla promenad jag hann få mellan de två mötena var tillräckligt lång för att jag skulle hinna få upp alla de jobbiga känslorna som fanns i magen. Så när hon tittade frågande på mig med sina stora, bruna ögon brast det. Jag hatar denna ormgrop av känslor. Hur kan glädje och sorg ta lika stor plats på en och samma gång? Så motstridiga känslor borde inte få husera i samma ögonblick. Hon frågade om jag ville fika och det slutade med att vi båda fällde tårar över en kopp kaffe på Espresso House. Hon sa att hon verkligen trodde att allt skulle lösa sig till slut och jag ville så gärna tro henne. Men samtidigt är rädslan så påtaglig, så närvarande varje vaket ögonblick. Hur hoppfull, tillitsfull och positiv jag än är, så finns rädslan där som en blöt filt. Jag är jätteglad att jag sprang på henne för jag mådde mycket bättre efteråt. Jag är framförallt tacksam över att de förstår att det är jobbigt för mig och att de inte misstolkar signalerna jag sänder ut. Jag har full förståelse för att det är jobbigt att berätta för mig, därför vill jag ha alla korten på bordet. Jag vill inte att de ska ha ångest över att berätta för mig. Min syster, som är tre år äldre, berättade för mig för ett tag sen att de funderar på nr tre. Inte just nu, men att de åtminstone leker med tanken. Jag uppskattar och behöver uppriktigheten. Det finns inget värre än vara medveten om den stora elefanten i rummet, men ingen låtsas om den. Vår ofrivilliga barnlöshet är en elefant i rummet ibland och min räddning är att påpeka dess närvaro, om så bara för att kunna ignorera den efteråt.
Grattis älskade ni, jag längtar efter Bs lilla syskon…
När man upptäcker att man inte kan bli gravid så upptäcker man samtidigt att den kontroll man trodde man hade över sin framtid egentligen bara var ett luftslott. Idag skrattar jag åt mina naiva planer på hur många barn jag skulle ha och när jag skulle bli mamma för första, andra och tredje gången. Kanske inte så mycket skrattar som bittert fnyser… Det är en kalldusch som väcker en och jag har väl haft tur om det är den första riktiga kallduschen jag får. Kontroll kan man ha över sin lägenhet, sitt energiintag, sin kunskapsinhämtning och sin budget, men inte över sin framtid. Om jag inte vore så förblindad av sorg och bitterhet hade jag nog tyckt att det är en ganska nyttig läxa.
Kontroll har alltid varit en stor del av mitt liv. Många gånger har mitt behov gått överstyr. Allt från ätstörning till onödiga konflikter med sambo om var och hur kuddarna ska ligga. Det var så illa ett tag att jag inte kunde lägga in handdukarna i linneskåpet utan att de låg millimeterrätt, gärna med en eller två säkerhetskollar. Jag har förstått att man antingen har eller inte har en disposition för ett överdrivet kontrollbehov, och att om man har det är det något man får arbeta med hela sitt liv. Trots att jag vet att mitt beteende många gånger var överdrivet så överskuggades den vetskapen av den totala tillfredsställelse som infann sig när jag gått tillbaka en tredje gång och vikt om tröjan. Även om jag försökte låta bli, eftersom jag själv tyckte det var överdrivet, så låg det och gnagde i bakhuvudet till jag rättade till det som var fel.
Många som läser detta tycker säkert att jag var redo för analys och diverse åtgärder, medan jag själv tyckte att jag låg precis på gränsen för vad som var normalt och hanterbart. Jag missade aldrig bussar för att jag kollade dörren tretton gånger, men å andra sidan så resulterade det i en ätstörning som slutade med sjukskrivning, medicinering och terapi. Ju mindre jag åt, desto större kontroll tyckte jag att jag hade. Detta är länge sen men det är först nu jag känner mig redo att bearbeta det. Kanske för att jag har nått min nästa kris, och behöver känslomässigt utrymme. Jag städar antar jag. Just ätstörningar är extremt lömska, för medan man själv tror att man har full kontroll på läget, så har man i själva verket tappat all kontroll. Men för att återfå kontrollen var jag tvungen att släppa den kontroll jag trodde att jag hade. Förstår om det är svårt att följa slalombanan jag stakar ut här, men tankarna flyger fritt. Ungefär som när jag städar garderoben, allt slängs ut på golvet för att sen kunna hänga in det som passar och får stanna kvar.
Fram till nu är mitt tillfrisknande från ätstörningen det jobbigaste jag gjort. Själva sjukdomsperioden var hur lätt som helst om man jämför med tillfrisknandeperioden. På något ytterst märkligt sätt påminner den perioden i mitt liv om det jag går igenom nu. Nu när jag insett att jag inte har kontroll på vår ”fortplantningsförmåga”, måste jag släppa på förhoppningen och förväntan om att någon gång få det. Jag måste förlika mig med känslan för att orka med att gå igenom det. Om det inte finns någon förväntan om att kunna kontrollera en situation finns kanske inte heller stressen av att faktiskt inte kunna det… Lite så var det med maten. När jag väl insett att jag inte klarade av att kontrollera situationen utan var tvungen att lita på vad läkaren sa, eller menyn sa, så släppte också lite av ångesten. Det tog lång tid och jag är än idag inte helt frisk. Det har jag inte längre någon förhoppning om att bli. Men visst mår jag mycket, mycket bättre.
Dessutom vill jag tillägga att som vi alla vet, handlar inte en ätstörning om mat, utan om något helt annat. I mitt fall en hel kompott av anledningar.
Jag tror jag sakta har börjat förstå att jag inte längre kan förvänta mig att bli mamma över huvudtaget, men framför allt inte när jag ska bli det. Därför har mitt behov av kontroll ökat inom andra områden. Jag har gjort en lång lista till exempel på saker jag ska göra så fort semestern kickar igång. Jag ska städa varenda skåp, låda och utrymme som finns i lägenheten, uppe på vinden och nere i källaren. Jag vet inte om det är för att jag behöver ha koll på mina grejer, eller om det bara är så att jag har ett behov av att förenkla mitt liv. Jag har nästintill våta drömmar om allt jag ska slänga, sälja och göra mig av med. Jag är en väldig sentimental människa och spar gärna en tändsticksask om den har varit med vid ett speciellt tillfälle, men helt plötsligt känns det helt okej att slänga lådan märkt ”barndom”. Fast det kommer jag förstås inte att göra. Jag måste försöka få grepp om mitt liv igen, och om jag kommer att få det genom att minska mina tillhörigheter med hälften vetefan, men det är värt ett försök.
Eludie skrev om något viktigt i sin blogg härom dagen. Hon skriver om vad infertilitet har för påverkan på förhållandet. Hon nämner avundsjuka på de som kan påstå att krisen faktiskt fört mannen och kvinnan närmre varandra, vilket ju en sorg kan göra. Efter att ha läst hennes inlägg funderade jag länge på vad det här faktiskt har gjort för/mot mig och min man. Jag vet inte om vi kommit varandra närmre pga detta men vi har åtminstone inte glidit isär, och återigen höjer jag kommunikation till skyarna. Vi har alltid älskat att prata, om precis allt. Om världsekonomin, om varför godis är så gott, om känslor, om idioter i trafiken, eller vackra människor som passerar oss. För oss har det alltid känts naturligt att prata om vad som pågår inom oss. Jag har förstått att inte alla har den turen, att lätt kunna förlita sig på kommunikationen. När jag tänker tillbaka på mina tidigare två seriösa relationer -varav en varade i tio år- så inser jag att jag inte haft det förrän nu. Vilket betyder att man också måste ha turen att träffa någon som är likasinnad. Visst är det en förmåga man kan utveckla, precis som vilken som helst, men en sorgsituation kanske inte är en optimal situation att öva kommunikation i. Jag inser att jag har haft tur och känner mig väldigt ödmjuk inför detta.
Detta till trots vill jag inte påstå att vårt förhållande inte påverkats negativt. Visst, vi kan prata om hur vi känner och vi turas om att stötta varandra, men även det är slitsamt i längden. Jag har full förståelse för att ett förhållande inte orkar med det slitage ofrivillig barnlöshet innebär. Om man tar bort skuldkänslorna som kanske en av eller båda känner är det fortfarande mycket jobbiga känslor att processa. Detta gör att man helt plötsligt tränger undan många av de andra, roliga, härliga, spontanta inslagen i ens liv. Man blir sin behandling, och även om man delar bördan så gott det går, tar den trots allt upp alltför mycket utrymme. Det går inte riktigt att förstå som utomstående hur mycket tid och energi det tar. Min kära mor, som är min hjältinna för övrigt, bad mig slappna av i sommar och försöka tänka på annat. Söta, lilla mamma vill bara att hennes yngsta dotter ska få slappna av en månad eller två, men det fungerar inte riktigt så. Jag är fortfarande ofrivilligt barnlös, även om jag inte är mitt uppe i en behandling. Jag ska gå ytterligare en sommar utan att vara gravid. Jag ska fortfarande umgås med gravida eller nyblivna föräldrar. Jag ska fortfarande gå i affärer och springa på bebiskläder, leksaker, välling och blöjor. Hade jag kunnat sätta mig på en isolerad ö där jag under inga som helst omständigheter kunde stöta på något som har med barn eller graviditet att göra, så hade jag gjort det. Men det går inte, vi måste leva i det, och därför, kära mor, kan jag inte bara slappna av. Och om jag inte kan slappna av, hur rolig hustru blir jag? Och då har jag inte ens nämnt bieffekterna av hormonbehandlingarna. Ofrivillig barnlöshet berör varenda fiber i din kropp och om inte det påverkar ditt förhållande med din älskade så undrar jag vad som gör. Jag är ledsen för Eludies skull, som känner att hon inte har det stödet i sin kärlek, och jag önskar jag kunde ge något råd. Men det finns nog inte jag kan säga som inte hon/de redan sagt eller tänkt själva. Det enda jag kan säga är att jag förstår hur det kan bli så.
För vårt förhållandes skull så ska jag göra mitt bästa för att ”bara slappna av”, men tiden får utröna hur det kommer att gå. Jag är ledig hela sommaren och även om jag har många projekt på gång så skrämmer det mig lite. Det är mycket tid att fundera på. För att referera till tidigare inlägg om att önska bort sitt liv, så hoppas jag av hela mitt hjärta att jag lyckas ta denna sommar till vara, och göra något riktigt bra av den. Jag kommer att längta till början av augusti, eftersom vi börjar nästa IVF-behandling då, men jag ska försöka njuta av dagarna fram till dess.
Ha ha ha, vi kom precis in från kvällspromenaden och min man tvingade mig att blogga om hans avlämnande. Vi var lite oroliga idag på stranden för han verkade äta sand! I mitt stilla sinne tänkte jag att någon spärr måste han väl ha, även om han är en labrador. Men beviset kom alltså ut ikväll. Det vägde dubbelt så mycket! Han skaffade sig en invärtes peelingbehandling antar jag…
Idag har vår älskling tagit sina första simtag! Vi letade efter en riktigt bra strand för hundar för att själva kunna njuta lite i badkläder, och vi hittade ett superbra ställe. Det var lite kyligt i vattnet, tyckte han nog. Han blev lite förvånad när tassarna inte längre kunde gå på botten och vände ganska snabbt, men bra pedagoger som vi är bär vi ut honom på djupt vatten och låter drivkraften att få komma in på land igen fungera som encitament för att kicka igång simfötterna. Vilket visade sig vara ett lyckat knep. Innan vi hann säga ”simma” gick de små fyra som propellrar och han verkade aldrig ha gjort något annat än simmat. Fasiken vad coolt med förprogrammerade färdigheter. Vi träffade så klart en massa andra vovvar så det blev vattenträning och social träning på en gång. Det är så tydligt att storleken på hunden inte spelar någon roll för ena sekunden lägger han sig för en liten Borderterrier på 13 veckor och nästa försöker han sätta på en 2-årig Rottweiler/Mastiff blandning. Precis som Ceaser The Dog Whisperer säger så handlar allt bara om energi i deras värld. Det får en att tänka efter vilken sort energi man själv sänder ut. Härom dagen var vi ute på ett jättestort fält och det var i stort sett helt tomt. Trodde vi… När vi vänder oss om kommer två bjässar galopperande mot oss. Just den här Rottweiler/Mastiff blandningen han senare försökte sätta på, samt en annan liknande gigant till hund. Deras husse går 300-400 meter bort och verkar inte nervös, vilket ju kändes betryggande. Jag är ganska van vid hundar och är själv av den övertygelsen att ju större hunden är desto mer är det att älska, men dessvärre har det skett ett antal olyckor runt det området de senaste åren. Hundar som har dåliga ägare och således blir vilddjur. Så visst finns försiktigtheten. Men! Det var det jag skulle komma till, jag får ju inte lov att visa den nervositeten för Bruno, inte sända ut den energin, så det var bara att stå pall och hoppas att vi alla får fira Midsommar. Hade jag varit nervös hade han blivit nervös och sänt ut fel signaler till hundarna som annars kom med vit flagg. Min nervositet var helt obefogad för båda hanarna var hur goa som helst. Bjässen som blev sexuellt trakasserad av Bruno lät honom hållas ett tag men sa sen ifrån. Bruno är jätteduktig på att läsa det sociala spelet så han fattade meddetsamma var i matkedjan han befann sig.
Ett jätteplus att låta honom gå på hunddagis för någon bättre uppfostran hade vi nog inte kunnat ge honom så här i början. Kompisuppfostran är ju bäst, även bland barn. (Förutsatt att de har goda intentioner förstås) Hundar är så enkla, deras värld är väldigt svart eller vit, rött ljus eller grönt -om man lyssnar på Jeppe Stridh-, vilket gör det hela ganska lätt att tolka. Man måste bara veta vad man ska kolla efter. Vi börjar på kurs med honom om två veckor, ska bli mycket spännande att se hur det går. Vi har ju redan tränat ganska mycket med honom, men vi börjar få lite idétorka. Att skaffa (usch, hatar ordet skaffa egentligen) Bruno var det bästa draget vi kunde gjort. Han är som en varm, go filt som man drar över sig när man är riktigt frusen. Det är så skönt att få lägga all sin energi på honom när man annars hade velat lägga sig i sängen och dra något gammalt över sig. Man ska givetvis inte bjuda in en hund i sitt liv om man inte kan ta hand om den, men om man kan det och fortfarande tvekar så säger jag GO FOR IT! De skänker så oändligt mycket mer glädje än de eventuellt orsakar problem. Vår första stranddag tillsammans är till ända och jag har inte haft en mörk tanke på hela dagen…
Måste göra en liten korrigering i mitt förrförra inlägg. Jag skrev att scenario C är troligast, men det var det ju inte alls. Nu när jag tänker efter vad läkaren egentligen sa och när jag läser vad andra skriver så var ju faktiskt scenario B troligast. Med 4 ägg så hade vi verkligen inte oddsen på vår sida. Men man är så van vid att förvänta sig något mitt emellan. Man får sällan best case scenario, inte heller worst case scenario, utan någonting mitt emellan. Landet lagom liksom… Jag ville så gärna, men jag måste börja förlita mig på statistiken istället för hoppet. Statistik är ju just det, statistik, och ingen sanning, men samtidigt är det så nära man kan komma sanningen innan den faktiskt stirrar en i ansiktet.
Dagen har varit en riktig bergodalbana! Ena stunden känner jag hopp, tillförlit, till och med glädje, medan tårarna sprutar nästa stund. Det är den här resan som är så jobbig. Har säkert skrivit det innan, för jag känner igen mina egna ord. Jag längtar efter en rak (måhända tråkig) landsväg, istället för den här krokiga, backiga skogsvägen. Jag pratade med en nära vän idag som fick mig att sätta ord på tankar jag haft i mitt bakhuvud ett tag. Det finns så mycket mer än bara frånvaron av ett barn som gör att man mår dåligt. Jag insåg när jag pratade med henne att jag lever i något slags vakum. Jag önskar bort mitt liv i den här processen. De senaste två månaderna har jag väntat på v. 22. Varje dag jag kommit till jobbet har jag öppnat kalendern och räknat dagarna eller drömt mig bort om äggplock, återinföring och ruvtid. Innan dess längtade jag i över ett och ett halvt år till nästa ägglossning, mens eller dag då behandlingar av alla de slag ska börja. Jag har ingen aning om var denna våren har tagit vägen, knappt de senaste två åren. Dessutom har hela den här karusellen solkat ner många fina stunder som ligger bakom mig. T o m min bröllopsresa är nersolkad. Klart jag minns romantiken och allt det vackra också, men att jag fick min mens ett par dagar efter vi kommit dit minns jag också, och det med smärta. Det tog mig flera dagar att komma över. Även om jag bara flyktigt tänker tillbaka på förra sommaren så reser sig håret i nacken på mig för då tänker jag automatiskt på var i processen vi befann oss. Allt hamnar på något trist sätt alltid i relation till det vi är mitt uppe i. Jag vill så desperat kunna hitta ett sätt att leva med detta, utan att det tar all min tid, energi och tankeverksamhet. Jag vill leva i nuet, men det är så förbannat svårt.
Efter en sorgfylld morgon och förmiddag igår gjorde vi oss klara för att åka på ett-års kalas. Ja, lättare saker har jag varit med om. Det fanns inte som alternativ att låta bli för lillkillen som fyller år står mig mycket nära, och att missa hans första födelsedag hade bara varit för tragiskt. Dessutom kände jag faktiskt att distraheringen var bra. Att träffa honom och min andra bästa väns dotter på dryga 2 månader var faktiskt som plåster på såret, men däremot var andra nybakade bebisar och gravidmagar otroligt jobbiga att se. Det var ett helt fantasiskt kalas med mycket härliga människor och gott om plats, så jag behövde inte frottera med just dem. Mina vänner visste ju resultatet men vi hade kommit överens om att inte låtsas om det, för att jag inte skulle bryta ihop. All and all, jag klarade det ganska bra och är mycket glad att vi åkte.
Jag märker att jag skriver mycket i jag-form. Låter kanske egoistiskt men min man och jag är så olika när det gäller sorg. Lyckligtvis pratar vi otroligt mycket om hur vi känner, så vi förstod ganska tidigt att vi helt enkelt måste får vara olika. Helt klart han som tröstar mig i sådana här lägen, men jag vet att han sörjer han med. Jag vet att han vill ha en liten familj exakt lika mycket som jag vill, men han har inte alls samma behov av att visa det. Han kan stänga av känslor på ett sätt som jag aldrig kommer att kunna. Det tog mig ganska lång tid att förstå skillnaden mellan att stänga av och förtränga, och det tog honom ganska lång tid att förstå skillnaden mellan att släppa loss känslorna och vältra sig i sorg. Vi har hittat en bra balans. Då och då kommer han och vill vädra och då blir jag glad. Stolt över att få finnas där för honom. Han menar att jag hela tiden finns där för honom, även om det inte innebär en axel att gråta mot, men ibland känns det som vi har ett skevt förhållande när det gäller just tröst i jobbiga stunder.
Nä, nu är klockan alldeles för mycket. Vanligtvis sover jag vid den här tiden men jag skjuter upp morgondagen så mycket jag bara kan. Det kommer att bli jobbigt att möta de kollegor imorgon som vet vad helgen skulle ha i sitt sköte, men inte hade…
”En gång är ingen gång”, vad fan betyder det egentligen? Jag vet att hon menar väl, jag vet att hon förstår och vet hur det känns, men vad i helvete betyder ”En gång är ingen gång”? Det var läkarens respons när jag ringde imorse. Labbet ringde tidigare än utsatt tid och dessutom på min mans telefon. Han låg och sussade gott och jag hade en känsla av att det kunde vara dem. Dolt nummer till trots svarade jag… Var dock så ledsen när han berättat att jag bara ville lägga på luren. Efteråt kom ju alla frågor. Fick senare tag på läkaren och det är då hon tröstar mig med dessa ord.
Ett blev befruktat med två spermier = fel kromosomuppsättning, två blev ej befruktade alls och det tredje var inte tillräckligt moget. När han sa det så rasade jag genom golvet. Jag VISSTE att det var ett möjligt scenario men varför kan man inte förbereda sig på det rent känslomässigt då? Jag vet att jag är en känslostyrd människa, men saknar inte helt logiskt tänkande och hade verkligen övertygat mig om att scenario B kunde bli verkligt. Men ändå kändes det som om någon berättat den mest chockerande nyheten. Den sorgen går inte att förklara. Jag blev helt kall, panikslagen och så oerhört ledsen. Så många tankar kommer upp på en gång. En del viktiga andra inte. Jag hade verkligen en inre mental bild av mig själv vara gravid i sommar. Jag och Bruno skulle umgås i ett lyckorus större delen av sommaren (och min man förstås men han har inte lyxen att vara ledigt så mycket som jag). Jag såg fram emot kräkkaskader, trötthet och obalanserat lynne. Hur ska jag nu kunna fira midsommar med dem vi är hembjudna till? Hon är i v. 20 nånting… Hon är inte ens en nära vän och finns alltså inte inom säkerhetszonen. Zonen som vissa befinner sig inom och därmed undgår min avundsjuka och missunsamhet. Fan, fan fan!!!! Hur ska jag orka berätta för alla som håller tummarna för oss? Hur ska jag orka att inte bryta ihop varje gång? Jag vet att jag kommer att komma ut på andra sidan, jag vet att vi är starka och kommer att klara det men jag är så j*vla trött på att vara stark. Jag vill inte behöva vara stark!
Hur kan allt förändras så snabbt. Jag vaknade imorse och njöt av att solen var uppe men nu ser jag den inte. Det var jobbigt nog att acceptera IVF, eftersom det är sista chansen, men någonstans fanns hoppet om att lite hjälp är allt vi behöver. Men nu är rädslan så mer påtaglig. Tänk om lite hjälp på vägen inte räcker? ”En gång är ingen gång”, sa hon men för mig innebär det att vi gick över en osynlig gräns. En gång var definitivt en gång för mig.
Hm, kan inte påstå att jag gärna gör ett äggplock till… Jag tyckte det gjorde rätt ont när hon stack hål på blåsorna (förlåt alla som ville jag skulle skriva att det inte är otäckt). Men det är så mycket andra känslor som är med i det rummet så smärtan var väl inte det värsta kanske. Eftersom jag bara hade 5 blåsor så fanns ju rädslan att de inte fanns så många ägg att få ut. De hittade fyra ägg, ett var inte tillräckligt moget, så jag är rätt nöjd ändå. Fem hade så klart varit bättre, men som en vän till mig skrev: Fyra är ju mycket bättre än tre, två eller ett. Och rätt har hon i det. Jag har valt att vara nöjd och hoppas nu bara att det är bra kvalitet också. Om de blir befruktade eller inte hänger på spermakvalitén, och om de delar sig eller inte hänger på äggkvaliteten. Lyckligtvis har jag sovit bort det mesta av dagen, så nu är det inte så många timmar kvar till vi får resultatat. Jag reagerade ganska kraftigt på Stesoliden så jag hela grejen är lite suddig faktiskt. Det jag minns är att jag började gråta när det var över. Jag var så lättad på något sätt, hade nog oroat mig för äggplocket mer än jag visste. Började yra om att sköterskorna var så gulliga och om hur tacksam jag var över det. Påminde om en dålig fylla. När jag sagt det till båda sköterskorna och slutligen till läkaren, tittade hon bara på mig, klappade mig på armen och sa ”Vi får se hur det går först.” Jag förstår vad hon menar, men jag ville verkligen få fram att oavsett resultat så är jag ytterst tacksam för den behandling vi fick. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag tycker man har blivit så besviken många gånger i vården. Både min läkare och en av sköterskorna har själva gått igenom IVF flera gånger så de visste exakt hur det känns, det kändes tryggt. Det betyder ju också att RMC inte är ett ställe man hamnar på, utan ett ställe man väljer att jobba på. Hur som haver, ett stort tack till den enorma medmänsklighet de visade på RMC.
Scenario A är att alla fyra ägg befruktas och delar sig precis som de ska. Ett till mig och tre till frysen. Scenario B är att inget av dem går att använda och vi får vackert invänta hösten för vårt nya första försök. Scenario C, kanske det mest troliga, är ett mellanting. Några blir befruktade och delar sig ok, tillräckligt för ett halvhjärtat försök, resten går försakade. Snälla!!!! Låt mig få ett A eller C scenario!!! Läkaren berättade förresten att om äggen är halvbra så får vi välja att återinföra två stycken. Detta kom som en chock eftersom de sa för ett par veckor sen att de aldrig återinför mer än ett ägg på folk under 38. Vi får ta ställning till det om de blir aktuellt.
Har mensliknande smärtor, precis som utlovat. Men de är jag dessvärre van vid så det tänker jag inte så mycket på. För första gången på länge känner jag mig lugn. Jag borde inte vara det, men för första gången så ska något ske utanför min kropp och jag kan inte påverka det på något sätt. Efter ET (önskvärda ET:t) är min kropp inblandad igen, men i ett par dagar nu får jag andas ut. Inte för att jag egentligen kan påverka något som sker i min kropp heller men man blir ju konstant påmind när det sker i ens kropp.
Vill avsluta med att uttrycka min djupaste empati för Tingeling och hennes kärlek. Att försonas med tanken på att aldrig få bära ett barn är ju givetvis mångas värsta mardröm. Hon gör det med stor sorg givetvis men man kan trots allt skymta lite hopp i hennes epilog. Hon är stark, kanske mest för att hon måste, och man kan inte annat än beundra det. Jag är osäker på om hon vill veta hur stark många av oss tycker att hon är, för det är kanske inte så hon känner sig. Man har inget val att stå ut ibland. Jag bara hoppas att vägen till en annan framtid än den hon länge drömt om inte är allt för lång och smärtsam. Jag hoppas att vad de än beslutar att satsa på i framtiden kommer att bli bra och lyckosamt, de förtjänar det så! Kram till dig Tingeling.
